En AIK-legend som inte tar någon skit!

Cinderella möter Börje Leback

Det var en solig fredagseftermiddag som jag öppnade bildörren framför ett utomordentligt vackert torp från slutet av 1800-talet, vackert beläget utmed en sjö och med en formidabel utsikt. Jag har det stora nöjet att befinna mig hos den ena delen av duon Leback. Börje och Yngve var på sin tid AIK-giganter. Ni som har åldern inne och intresset vet precis vilka jag pratar om. Dessa män är från den tid då fotbollsspelare var fotbollsspelare och inte en bunt fåntrattar som ramlar bara för att man tittar på dem, har hårband, diamanter i öronen och en månadslön som inte motsvarar prestationen de utför. Börje tjänade 625 kr/månad före skatt. Jag säger inget mer.

Det finns ett parti i en sketch med Hasse och Tage där Hasse pratar om en spik i foten och franska revolutionen, lite den sketchen får jag på näthinnan när Börje berättar om när Stefan Ahlbeck från Örgryte, med en misslyckad glidtackling, råkade bryta av båda benen i Börjes vänstra underben. När han sedan möter ”en läkare från läktaren”, då idrottsläkaren inte fanns att tillgå, säger denna: ”Slappna av, ta det lugnt, ta en Toy grabben så ordnar det här sig”. Hade Börje kunnat stå hade han förmodligen placerat denna person sittandes, avsvimmad mot duschkaklet iförd blåtira och tandlossning. I fem veckor fick Börje ligga med benet i sträck, en spik i hälen med en vikt på för att hålla benpiporna på plats. Under antiken kallade vi det för tortyr, nu helt vanlig vård.

Men idag möter jag en högst vital herre, solbränd och med en blick som skulle få damerna att smälta som vax i solen. En otroligt ödmjuk man som man bara vill höra fler berättelser ifrån, en person som har skapat ett eget litet paradis utanför Bollnäs. Ett paradis som inte bara ligger sjönära utan även intill den gamla järnvägen vilken transporterade timmer i slutet av 1800 och början på 1900-talet och framåt. Skeppningen av timmer skedde under ”trädpatronerna” tid då bönder och markägare ännu inte hade förstått värdet av den skog de ägde och blev mer eller mindre lurade på sin egendom. Den järnvägen är nu nerlagd och igenvuxen men ger en fin och lite poetisk vy av historiens vingslag där jag står.

”Jag hade egentligen inte tänkt att köpa något landställe, det bara kom till mig”, sa Börje och kisande mot solen. Jag hade ett hus i södra Stockholm och hade inte för avsikt att ”köpa mig mer jobb”. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, det blev ett hus till och han ångrar det inte för en sekund, nio år senare.

Eftersom mitt mål med denna visit var dels att lyssna på lite fotbollshistoria men även se till hans dass, så var följaktligen mitt nästa mål muggen. Inte för att själv gå utan för att se hur han installerat sin Cinderella. Jag kan inte annat än säga att den var helt ”by the book”.

”Du har inte haft några bekymmer med den här över åren va?”, frågade jag.

”Inte ett endaste problem!”, svarade Börje med lite av en frågande ton, lite som han inte förstod vad jag menade. Jag berättade att de få toaletter vi ändå får in till verkstaden av alla de vi sålt (30.000 st sålda i Sverige) kan vi härleda 60-70 % till felinstallationer. Installationen är A och O när det kommer till förbränningstoaletter.

Efter att tagit del av Börjes historia svänger jag ut från hans ägor med en inre glädje och förundras över alla sköna livsöden som jag får ta del av i det här yrket som ”författare i nödens korridorer”.

 

/Fem snabba/

Ditt bästa toalettminne?

Det måste ha varit när jag var och hälsade på min kusin i Gävle, en riktig liten ”Emil”, full i hyss tills sin pappas förtret. Istället för att kuta in i snickerboa rusade han in på dass och hoppade ner i toan och ut i sjön som låg intill. Han liksom försvann, det var omåttligt roligt att se hans pappas min som var både rödsprängd av ilska och lite förskräckt över sonens ”försvinnande”. Lite av en trollerilåda, skitroligt.

Ditt sämsta toalettminne?

Det var under ett träningsläger i Polen, vi hade fått en fantastisk frukost och runt lunch började tarmsystemet göra sig påmind efter ca 20-25 mils resa i vår buss. Jag blev hänvisad av mackägaren, där vi stannade för att tanka, till ett uthus med ett hål i golvet, flugor i massor och ett handtag att hålla sig i för att inte trilla ner i hålet. Då blev det till att snörpa åt det nedre regionerna några mil till. Aldrig att jag sätter mig på ett dass som är förenat med livsfara!

Toaletter jag minns …

Oj, det kommer jag ihåg som igår. Vi var och vandrade i Alperna och efter ett par veckors vandring var det galet befriande att komma upp till toppstugan och mötas av riktiga vattenklosetter, kaklade väggar och rinnande varmt vatten. Det var nästan som att bli pånyttfödd.

Det här gör jag alltid på toaletten …

För mig är det väldigt viktigt med god komfort och fräschör, även om det är ett utedass vill jag att det ska vara mysigt så jag fixar alltid efter mig så att den som kommer efter ska trivas när den kliver in. ”Lämna toan i det skicket du själv vill möta den” är min paroll.

Nödvändigt på toan, förutom papperet?

Att muggen är fräsch, efter ”Polenincidenten” har jag blivit lätt skadad.

 

/Faktaruta/

Namn: Börje Leback

Ålder: 69 år

Familj: Fru Eva, 3 barn och 4 barnbarn

Bor: Stockholm

Gör: Fd fotbollsspelare, nu pensionär