Ramona Karlsson <3 Cinderella

Vad kul att få gästblogga för Cinderella!

Erik på Cinderella Sverige ställde frågan, och jag tackade ja utan att blinka. Cinderella är samarbetspartner till mitt rallycrossteam och jag har jobbat tillsammans med dem i snart två år. Det goda ryktet Cinderella har och tips från nöjda kunder gjorde att jag blev nyfiken på företaget bakom och jag skickade iväg ett mail på vinst och förlust med idéer på hur vi skulle kunna jobba tillsammans. Johan och Erik svarade blixtsnabbt (lite deras signum har jag förstått så här efteråt), vi bokade ett möte och direkt när jag klev in på kontoret märkte jag att detta var ett gäng sköna människor som jag gärna skulle ville jobba med. Och så blev det! Sedan dess har vi hängt på tävlingar tillsammans, jobbat på mässor, gjort reklamkampanjer, och samtidigt haft grymt kul ihop.

Vem är Ramona Karlsson?

För dig som inte känner till mig så jobbar jag som tävlingsförare och driver eget team i rallycross, i klassen Supercar. För er som kanske inte är så insatta i sporten ska jag försöka förklara hur det är. Föreställ er att köra en bil som känns, och delvis ser ut, som en rymdraket. Du kör (oftast) med hjulen i marken men med en känsla av avancerad låghöjdsflygning. Du utmanar naturlagarna i varje sväng (ofta känns det som man överskrider dem), samtidigt som du möter 4-5 andra rymdraketer sida vid sida som gör allt de kan (ALLT!) för att vara först över mållinjen – oftast på bekostnad av diverse karossdelar. Mycket närkontakt med andra ord. Ett heat känns som en explosion såväl i puls, adrenalin, fokus och fart, och när du är i mål måste du sitta för dig själv och samla dig i några minuter för att hinna fatta vad som egentligen just hände. En Supercar accelererar 0-100 på ca 2 sekunder och har ca 600 hk och 900 Nm under huven – så snacka om att man blir bortskämd med, och beroende av, fart och adrenalin. Mina adrenalin-referenser är nog ganska så osunt höga när jag tänker efter. Men trots att bilen accelererar snabbare än en Formel 1-bil så är jag inte riktigt nöjd, jag vill ändå att det ska gå liiiiite fortare hela tiden. Så ja, sporten har gjort mig till en riktig fart- och adrenalin-junkie, samtidigt som jag givetvis begriper att livet inte kan spenderas i en euforisk bubbla i 200 km/h hela tiden. Därför är det skönt, och viktigt, att landa mellan varven. Jag bor i ett hus på landet och när jag inte knarkar fart så knarkar jag familj och njuter av att odla grönsaker och blommor och renovera hus. Lite som tjuren Ferdinand. När jag inte åker runt på en bana som om jag hade ett humlestick i häcken, sitter jag gärna under min korkek. Det bästa av två världar. Full gas eller broms.

RallyX Supercar

Och att ha en bra balans, och att må bra, är oerhört viktigt. Min sport är ett bra exempel på hur viktigt den mentala biten är, eftersom det allra mesta avgörs innanför pannbenet. Tack vare detta faktum kan män och kvinnor tävla tillsammans i bilsport. Vi är ju biologiskt olika skapade, vilket ju gör att män och kvinnor inte rättvist kan tävla på lika villkor i fysiskt krävande idrotter. Men i rallycross kan man komma till den fysiska nivå som krävs för att kunna tävla på lika villkor, oavsett kön. Det är till syvene och sist innanför hjälmen som det avgörs. Att behålla fokus, att våga utmana sina gränser, att tygla temperamentet, och att ha självförtroende är a och o. Att bli duktig på sin idrott (och att även att nå sina mål i livet i stort) bottnar i att må bra. Jag glömmer aldrig första mötet med min mentala tränare, Lennart Augustsson, när han ställde frågan ”Varför gör du det du gör?”. Och så kokade vi ner den frågan ordentligt, med den slutgiltiga insikten att allt man gör, gör man för att slutändan må bra. Till och med de mest tråkiga saker, att betala räkningar till exempel. Testa att gå på botten med denna tanke, den är nyttig. Och viktig. Denna insikt har blivit en viktig vägledare för mig, och jag har blivit bättre på att ta beslut som tar mig åt rätt håll. Får detta mig att må bra i slutändan? Jag har lärt mig att jag framför allt mår som bäst när jag omger mig med bra människor som jag kan lita på, och som ger inspiration och energi. Jag har jobbat hårt för att komma dit jag är, och jag skulle kunna skriva en bok om alla minor jag gått på under åren. Men att lära sig den tuffa vägen behöver inte alltid vara den sämsta vägen, snarare tvärtom. Man lär sig oerhört mycket. Jag har bland annat lärt mig att med omsorg välja de människor jag jobbar med, och att våga lita mer på magkänslan. Bland annat därför jobbar jag med Cinderella – jag mår helt enkelt jäkligt bra av det. Det förtroendet jag kände för dem från start har enbart stärkts under tiden vi jobbat tillsammans. Vi har kul tillsammans och har liknande tänk kring hur vi vill jobba ihop. Jag känner mig stolt när jag jobbar på mässor tillsammans med Cinderella, och ser hur kunder står och köar bara för att få komma fram och berätta hur nöjda de är – dels med produkten men även om hur väl de blir omhändertagna som kunder. Och jag ser även hur glada och stolta Cinderellagänget blir av att höra detta, då jag vet att kundvård ligger dem mycket varmt om hjärtat. Jag behöver väl förresten knappt nämna att vår racingtrailer är utrustad med en Cinderellatoalett? Vi håller även på med ett husbåtsbygge där vi planerar att sätta in en Cinderellatoa, vi ska bara få den att flyta först (en liten detalj…).

Förresten, för några veckor sedan mådde jag inte så bra av att hänga med Cinderella när jag tänker efter. Jag var nämligen naiv nog att fråga Johan, VD för Cinderella Sverige, om vi inte skulle lira lite squash tillsammans. Det som ser så kul ut. Johan spelar i höga divisioner och själv sträcker sig mina squashkunskaper så långt som att jag trodde det bara var en grönsak tills för inte så länge sedan. ”Hur svårt kan det vara?!” tänker jag ofta – och även denna gång – så jag ställde upp, gravid i femte månaden. Dagen efter gick som om jag vore nyförlöst, och inte ens ett humlestick i häcken hade fått mig att springa en halvmeter.

Just det, gravid. Jag och min sambo Glenn väntar vårt andra barn som ska komma till världen i höst. Känns helt fantastiskt! Det som driver mig allra mest nu, är vårt (och snart våra!) barn. Att få vara en förebild för dem, och visa att man kan lyckas med sina mål trots att förutsättningarna är knapra och vägen kan vara krokig, DET driver mig oerhört mycket. Och framför allt; att ha kul och att må bra, under tiden. Så jag hoppas på många fantastiska år såväl på som utanför banan framöver, tillsammans med mitt team, mina samarbetspartners, min familj och alla andra som fyller på måbra-kontot. Om allt går bra, planerar jag att vara tillbaks på banan igen nästa år. Rallycross är nämligen en perfekt familjesport. Ett heat tar typ fem minuter, så sambo och barn kan vänta i depån tills mamma kommer in och ammar och familjemyser mellan körningarna. Och vår 2-åring Nils älskar bilar och att hänga i depån. Ett av hans första ord var ”brum-brum” och han har redan deklarerat att han ska köra ”allycoss” som mamma när han blir stor. Åter igen; det bästa av två världar!

Hoppas ni (som läst ända hit) får en fortsatt fantastisk sommar! Min kommer att spenderas med mammaledighet, grönsaks-skördar, renoveringsprojekt – och givetvis besök på rallycrosstävlingar. Hoppas vi ses på banorna nästa år, kom in i depån och säg hej!

 

Varma hälsningar Ramona <3